Kan ett automatiskt tillgänglighetstest hitta allt?

Automatiska skanningar saknar mänsklig bedömning

Nej, ett automatiskt tillgänglighetstest hittar inte allt. En sådan skanning går igenom en sidas kod och identifierar vad som kan kännas igen maskinellt: otillräcklig färgkontrast, bilder utan alt-attribut, formulärfält utan etikett, saknade sidtitlar, felaktig språkinställning, felaktig rubrikstruktur. Det är en betydande del av kraven i EN 301 549, och en skanning går igenom detta snabbare och mer konsekvent än en människa skulle göra det.

Det en skanning inte kan bedöma är betydelse. En bild kan ha alt-text och fortfarande inte verkligen beskriva vad som finns på den. Ett beställningssteg kan vara tekniskt användbart med ett tangentbord och ändå verka ologiskt, med fokus som hoppar åt alla håll. Eller huruvida ett felmeddelande i ett formulär verkligen är begripligt, eller om en video behöver textning som stämmer överens med det som sägs — det kräver någon som tittar och funderar, inte ett skript som går igenom HTML:en. En tillgänglighetsöverlagring löser detta heller inte: den lägger ett lager över sidan medan den underliggande strukturen förblir oförändrad och skärmläsare ofta har svårare med den. Ingen rapport, från någon leverantör, bör påstå att ett lyckat test visar att en webbplats helt uppfyller lagen.

Där det framgår: WCAG 2.1 och EN 301 549

EN 301 549, den europeiska norm som tillgänglighetsförordningen hänvisar till, innebär i praktiken WCAG 2.1 nivå AA. En del av framgångskriterierna där är objektivt och maskinellt testbara — färgkontraster till exempel kan mätas exakt. En annan del av samma kriterier är formulerad i termer som "tillräcklig" eller "logisk", och det kräver per definition en bedömare som förstår sammanhanget. Den skillnaden finns inte i ett friskrivningsklausul någonstans längre ned, den sitter i normen själv.